Mitt i skärselden..
Vet inte...borde vara jätte glad..full med energie...sprudlande taggad & helt galet lycklig..och dum i huvudet? Vad håller jag på med och varför?!Har jag inget värde
Dagarna går..
Såren kanske ömmar mindre, men de varar ännu..
Jag hatar ovissheten och obalansen som inte alls speglar mitt rätta jag..
Ena dagen känner jag mig ganska "normal".. saker känns som "vanligt" igen..
Men nästa dag kan jag vara oerhört ledsen..
trött, ledsen, förbannad, besviken, bitter, arg... You name it..
Ångesten griper tag i mig med sina vassa svarta klor
och så blir jag plötsligt fast igen..
Jag vill inte vara sån!
Numera sänker jag mig varje gång jag inser att jag förmodligen förlåter och går vidare..
Jag lider av att tvingas att INTE kännaOrkar inte ens se på tv´/film..dödar min självrespekt,
alltför förlamad och komplett förlorad avskärmad och avslöjad....Tung i huvudet, trött och så förbannat ledsen..sorgsen...De sista lappade bitarna av mitt hopp....min värdighet & min självkänsla
Orkar inte bära min egen kropp idag..
"Känslan borde vara fridfull
befriande trygg,inga spänningar
kaoset inuti borde ha stillat sig,frågetecknen i maggropen borde inte känns
lika viktiga att räta ut längre..Ingen aning..
Inte en blekaste faktiskt."
..och jag badar i avgrundsdjup sotsvart ångest..
bla..bla... bla....
Lever i två skilda världar..
Sov hela dagen i går för att orka sitta uppe hela natten & titta på Oscarsgalan...*just love it..men la mig igen vid sju på kvällen..somnade med boken i handen..
Okej, Det är nu jag förväntas vara stark och oövervinnerlig?!
Är det nu jag ska räta på ryggen, sortera mina kraftkällor memorera de allra ljusaste minnesbilderna
och söka näring och värme i solljuset?
Vaknade kl 06 av att Ozzys mage hade symfoniorkester.. det brummade...pep..skrek..knorrade...brummade..osv...men han verkade inte vilja rastas......mitt i allt hör jag hur den nyinflyttades väckar klocka fullkomligt VÄCKER HELA HUSET
med sin arme´signal...*obs att jag har ingen hörsel knappt utan mina hörapparater...
Jag kryper ur min varma säng...sätter mina barfota fötter i kängorna & drar på mig pälsen utanpå min rosa randiga flanell pyjamas & tar en rask kl 06 promenad imörkret med en sömnig vän...som inte varken ville skita eller knappt slå en drill mot någon lyktstolpe....nähäpp..hem igen..
Kunde inte somna om..upp igen & gjorde gröt i micron så tyst jag kunde för att inte väcka
inne boende nr 1...
Ut kommer inneboende nr 2 smäller igen sin dörr..
- TJAAAAA nästan skriker han..
- hej ,viskar jag så tyst jag kan för att visa denna 27 åriga hopplösa kopia på skrotiz,
men utan skrot i nyllet....
(t o m Moa gapade & sa..- shit.. va lik han är skrotiz..samma blick..kroppspråk..sättet..,)
....att man är TYST kl 06 på morgonen ..medans jag slår knut på mig själv för att kunna ta ut skålen ur micron så tyst jag kan utan att få en skål het gröt över mig..*micron står ovandför kylen..
då sliter han upp diskmaskinen...SKRAMMEL..låter så mycket han kan....ovetandes om att man i bruklig uppfostran tänker på andra..När han sedan går smäller han igen ytterdörren så jag hoppade säkert en meter upp ur min säng....säkert fler grannar som gjorde...
Inge vett eller etikett alls...precis som..ja..ni vet vem....
I går satt han & spelade data spel med högsta volym med extra bas ljud..i flera timmar....
....min andra stackars inneboende sittar alltid med små taffliga hörlurar för att inte störa...
Ja.. jag är en gnällig kärring.. so wath??
Mean Womean Blues..he
" Sometimes,being a bitch is the only thing a women has to hold on to..."
Bitterheten är en följd sjukdom.Den drabbar den som inte får sörja färdigt.
Jag kom att leva i en tid som inte erkände sorgen..i en tid som i stället letade efter mer problem...
Det är enkelare med problem,de kan åtgärdas,men sorg måste genomlevas..
Dessutom smittar sorgen och det skrämmer människor,därför e de beredda att gå till ytterligheter för att förhindra att den som har själ att sörja verkligen får sörja...De moraliserar,ljuger blint...skriker & hånskrattar med elaka ord... Jag har/hade många skäl att sörja,därför väckte jag eran fruktan...
Ni,runt mig..läsare..vännerbarn,bekantar.. blev arga på mig för att mitt läge var förtvivlat..
och fortfarande är...i mån & mycket.
.

Ilskan i min trötta kropp börjar så sakteliga lägga sig till ro
och istället knackar s o r g e n på dörren..om & om igen....
Sorgen är så smärtsamt klarsynt
Konsekvenser
Var & en som drabbas borde få ha rätt att skrika..skriva(i enblogg som denna),att svära & förbanna,att skrika & slåss (med ord) öppna sin buk..färga hela världen med sitt svarta gegga..att få kasta sig omkull,sparka & dunkaa knytnävarna mot marken...att få gråta tills ögonen töms på tårar..
.
Först då kanske man förmår man se världen igen..först då kan man acceptera att mer än så kommer livet aldrig att ge,först då kan man medge att det är lycka att få finnas...hoppas jag...försöker i nuet finna andra vägar...men tiden springer i kapp mig hela tiden,påminner min själ att sörja..om & om igen...
För jag har mått så omänskligt dåligt så länge nu...., med en massa kvarglömd sorg i de skarpaste hörnen av min själ och den enda människan i hela världen som jag trodde jag skulle kunna torka mina tårar mot
är just de människor som har tillfogat mig all smärta och sorg,det är dessvärre flera än en...
Lovat mig själv att i morgon ska jag ansöka om ett nytt pass hos polisen..
Sätta upp alla inramade bilder på ena data väggen...sortera saker till sina platser...
Men.. det e í morgon...
Dammigt och orörd hyllan för allt bara är på låtsas
Så länge jag inte tittar på det som blivit mitt nya livså kan jag nästan inbilla mig att det är okej ändå
att det faktiskt funkar, att jag orkar stå rak i stormarna
fastän sömmarna brister ibland
Det är ju bara fejk!
Bara dåligt patetiskt bräcklig fasad ...låtsas vara hel,låtsas vara stark...låtsas fungera, orka, kämpa, kväva..
Jag är inte hel,är inte stark, fungerar inte som jag borde och jag orkar inteoch jag kan faan inte kväva..
Tiden står obönhörligt stilla,börjar istället andas sorg
och förmodligen jävligt dum i huvudet


Inga kommentarer:
Skicka en kommentar